Det mest stressande med att vara mamma hittills är att både ha en bebis och en hund. Jag har nog aldrig haft så dåligt samvete som jag har nu. Både för att jag inte riktigt hinner med Sivan lika mycket som tidigare och för att jag lämnar lillen hemma ibland för att gå ut med henne.
Lillen låg och sov i soffan och Sivan behövde gå ut, så jag pallrade upp med kuddar mot soffbordet så han skulle ligga tryggt och sen smög jag ut med Sivan. Hon tog eeeeevigheter på sig att få nåt gjort och där gick jag och tänkte inte på annat än att Johannes kanske har vaknat och ligger och skriker där hemma helt ensam. Och när jag kom in hade han ju mycket riktigt vaknat och låg och grät. Aj, ont i mammahjärtat!
Är jag en dålig mamma som lämnar honom hemma så? Förmodligen. Det säger mitt dåliga samvete mig. Samtidigt är det synd att väcka honom, lassa honom i vagnen och dra med honom ut och sen tar det en minut så har Sivan gjort det hon ska. Samtidigt får jag ju dåligt samvete för att jag inte går en längre promenad med Sivan än tills hon har gjort allt. Inte hinner jag klippa och bada henne särskilt ofta heller. Det tar alltid två dagar innan det är klart eftersom hon har så mycket päls som ska tvättas och torkas med fön och endel ska rakas och endel klippas.
Det blir ju gjort. Men med alltför stora mellanrum. Varannan månad eller så.
Men jag intalar mig att det blir bättre snart, bara plutten blir lite större.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar