"Tomas är hemma"

Jag vet ju att det finns logiska förklaringar till allt. Men ibland undrar jag om inte pappa finns hos oss, särskilt när lillen säger små mystiska saker

"Vi har spöken hemma" säger han ibland.

och igår sa han bara helt plötsligt

"Tomas" (som pappa hette). Och jag har aldrig sagt det till honom, jag säger ju bara pappa. Vad sa du? undrade jag och Martin. "Tomas är hemma" sa han bara och ryckte på axlarna och fortsatte titta på sin film.

Stiltje

Lånad bild

Såhär känns mitt liv just nu. Helt stilla på ytan. Inte en krusning. Det har känts såhär sen pappa dog. Allt är på standby.
Djupt, djupt nere känner jag att det rör sig lite ibland. En lust att vara kreativ släpper upp bubblor till ytan då och då långt där nerifrån, men det är allt. Det känns som att jag väntar på att det ska gå över. Förmodligen är det det här som är att sörja, fast jag inte tänker på det på det sättet. Jag är bara så trött på att känna mig så passiv. Jag går och väntar på att bli genomsyrad av livsglädje och kreativitet, men känslorna är slätstrukna och det händer ingenting!

Det börjar bli dags att tvinga mig själv att göra nånting för livet passerar bara förbi medan jag väntar och väntar och det är inte ok!