Vilken dag!

Den här dagen har varit en sån där dag då inget funkar!

Jag och mamma skulle åka till Jönköping och träffa min lilla systerson Leo som föddes 19:e Maj. Vid halv tio hade jag packat ihop oss. Sivan stod med kopplet på och Johannes satt i bilstolen.
- "Sååå....då kör vi"...sa jag och trevade efter bilnycklarna i väskan. Inga nycklar. Leta, leta i lägenheten tills jag inser att Martin måste ha fått med sig båda nycklarna till jobbet.

Han lyckades låna en kollegas bil och komma hem med nycklarna. Sen stack vi och tankade. Precis när vi tankat klart fick jag ett sms från Martin där det stod att en uppdragsgivare vi lämnade in ett översättarjobb till igår ville ha en fil i ett annat format än det vi skickat, då de arbetar i ett äldre program.

Suck!

Men jag körde hem igen och hämtade datorn och tog med den hem till mamma. Där tyckte jag att de kunde få nöja sig med att få filen tills imorgon bitti, då de faktiskt inte sagt något om att de ville ha filen i det formatet.

Vi körde in mot stan och till Grand Samarkand. Medan mamma handlade kollade jag mailen och företaget hade svarat att de var tvungna att ha filen innan klockan två. (Då var klockan nästan ett, och vi hade fortfarande inte börjat köra mot Jönköping!). Stress, stress över jobbet. Men vi åkte hem till mig så att jag skulle fixa det där.

På väg hem hamnade vi vid ett rödljus för att svänga vänster. Massa trafik och det gick inte att komma över eftersom det var grönt i ungefär en halv minut och en strid ström av mötande bilar. Bilen bakom mig tutade varje gång det blev grönt, vilket var superirriterande. Efter ett par gånger hoppade han där bakom ur sin bil och kom och knackade på min ruta och sa att jag måste ställa mig i mitten och köra när de andra bilarna stannat, alltså när jag hade rött.

Vi kom så småningom hem och jag fixade jobbet. Men då behövde Sivan gå ut och Johannes äta, och jag och mamma var vrålhungriga!

Till slut insåg vi att det skulle bli ganska sent innan vi skulle komma fram till Jönköping, så vi fick ställa in besöket till en annan dag.

Martin blev sjuk och åkte hem från jobbet och jag fick en hemsk huvudvärk framåt eftermiddagen. När jag och Johannes kom hem från mamma låg Martin och sov. Jag och J hakade på och sov några timmar.

Sen åkte Martin iväg på ett bandmöte och jag skulle sätta mig och blogga vid datorn, som såklart inte startade....suck! Så nu sitter jag och bloggar på Martins dator. Hoppas att min repar sig mirakulöst, för jag har ingen lust att köpa ny dator just nu..

Dialog är SVÅRT!

Jag har fastnat på dialogen i scen 3. Den är så viktig att jag blir helt låst! Jag har gått och väntat på att den magiskt ska spela upp sig i mitt huvud, men det händer ju såklart inte.

Jag tror jag gör så att jag bara skriver en dialog. Sen får jag fila på den efterhand. Och kanske mer fokusera på vad själva poängen med dialogen är och vilken information som måste framkomma i den, än exakt vilka ord som ska användas.

Hmm.

Det får bli dagens projekt.

Härlig måndag!

Martin är föräldraledig på måndagar och igår hade vi en superhärlig dag! (Den började dock med att Martin hittade en ENORM fästing på Sivans huvud. Uuussch.) Solsken, god mat, långfika och avslutning med att åka ut till Kronobergs slottsruin hela gänget.

 Lillen blir allt stadigare, snart sitter han nog utan stöd!

 Sivan är en riktig badkruka! Hon har fortfarande inte velat prova på bada!

Så söt!  

Vi tog en promenad i bokskogen. Det var blåsigt, men inte kallt. Stackars Sivan hittade en grillpinne och det såg ut som att hon fått den rakt genom läppen. Vi tittade noga men kunde inte hitta nåt sår, så förhoppningsvis gick den bara igenom skägget. (Jag vet inte varför bilderna lägger sig på sidan i bloggen).

Änderna var inte blyga.

Johannes har lärt sig att rulla omkring nu. Han fastnade under bordet mellan stolarna hela tiden, så vi ställde ihop dem i ett hörn, men han drogs ju dit som en magnet. Sivan är en annan magnet. Så fort han ser henne vill han rulla till henne. Vi tänkte att hon kanske skulle säga ifrån om hon ligger och tuggar på ben eller så, men hon bara tar sitt ben och går om hon tycker han är för närgången. Duktig tjej!

Medans jag satt och skrev nu kände jag att det ryckte lite i datorn haha. Han var ju nyss på andra sidan rummet...

Familjens lilla vandal...

Jag hamnade lite på ett sidospår tidigare om Mors dag.

Jag tänkte egentligen berätta om att jag fick fina rosor av Martin i Mors dagpresent och en jättefin receptbok, som jag genast kastade mig över och lagade Amerikanska pannkakor till oss till frukost. Det blev de bästa Amerikanska pannkakorna jag nånsin gjort. Jättepuffiga och fina. Hemligheten verkar vara att låta smeten stå tio minuter innan man börjar steka.

Sen åkte vi hem till mamma och åt god tårta och drack kaffe.

I helgen har jag kallat Sivan för hårda ord som....byracka! Det är nämligen så att hon har fått för sig att i glädje och extas rycka upp mina plantor. När grannen kommer blir hon så till sig på vår sida staketet att hon tar tag i en smultronplanta (alltid samma) och sliter upp ur jorden och ruskar om den. Har planterat om den, och om den igen, men nu ser den väääldigt ledsen ut, så det är nog kört. Och igår när Martin stod och pratade med en annan granne just om våra planteringar, så kommer Sivan fram och sliter upp en jordgubbsplanta och spottar ut på gräset. Hon är så fräck haha.

Vi får väl köpa nåt nät eller nåt. För även om plantorna får vara, så kommer vi inte få smaka ett enda smultron själva om jag känner vår smultronälskande hund rätt!

Vi börjar komma i form hela gänget nu. Martin och Sivan har börjat sticka iväg på löprundor i skogen på helgerna och jag försöker komma iväg på mina powerwalks och träna lite hemma.

Saknar min pappa

I helgen har jag och Martin tittat på trav hela helgen. Det har varit Elitloppshelg och vi har tittat på lopp, spelat för en slant och ätit och druckit gott mellan loppen. Ingenting har vi vunnit. Hästarna sprang helt fel! Det var bara 3 kuponger, av flera miljoner inlämnade system, som satte alla 7 rätt! 60 miljoner gav det någon lycklig vinnare....i Sydafrika?!

Jag har tänkt mycket på sistone på min pappa som gick bort i januari i år. Särskilt nu i samband med Mors dag. Förra året på Mors dag var mamma och pappa hemma hos mig och fikade. Jag hade ännu inte berättat att de skulle bli morföräldrar i slutet på året, när pappa retsamt klämmer ur sig - jaha, och nästa år kanske du firar din egen Mors dag. -Ja det kommer jag göra, sa jag. - Va!?? Är det sant??!! säger pappa och flyger upp ur soffan. Och blir jätteglad.

Då hade vi aldrig kunnat ana att han inte skulle finnas längre nästa Mors dag. Han hade prostatacancer, men det skulle inte vara nån fara med den så länge den inte spred sig. Och han hade medicin som höll den i schack, så han skulle leva många, många år till, vi behövde inte oroa oss. Sen fick han pencillin för en inflammation i en tand, vilket hämmade effekten av cancermedicinen, vilket gjorde att cancern spred sig till skelettet, vilket ledde till att han fick strålbehandling, som slog ut njurarna. Och helt plötsligt började läkarna säga saker som "hans sista tid" och all behandling avslutades. Vi fattade ingenting. I rasande fart fick sjukdomen ostört bryta ner hans kropp och på fyra månader var allt över. Vi satt med honom hela dagarna. Och min bror och mamma sov över i hans rum för att han inte skulle vara ensam när han somnade in. De hade vakat över honom dygnet runt i tre dagar när han plötsligt verkade lite bättre och de åkte hem för att duscha och byta kläder. Under tiden de var borta dog han. De sa på korttidsboendet där han låg att det ofta är så att den sjuka väntar tills han är ensam.

Jag tänker på honom ofta. Det är lättare nu, men det var så oerhört svårt att ha fått Johannes precis när han dog. Denna fantastiskt stora lycka över Johannes och allting vad det innebär att ha blivit mamma för första gången - amningsproblem, sömnlösa nätter, baby blues-, samtidigt som jag hade den enorma sorgen över att pappa dog, skapade kaos inombords. Det var helt klart den värsta julen någonsin i år. Jag lipade nästan hela julafton för att det stod klart att pappa inte hade långt kvar, och hemma hos mamma skrek pappa av smärta och morfinberoende för att han hade fått komma hem över jul, och personalen på sjukhuset hade inte packat alla hans mediciner.

Han hann precis träffa Johannes ett par dagar innan han dog, och få reda på att ett till barnbarn var på väg. Så grymt och orättvist att han var tvungen att lämna oss mitt i allt det han skulle ha glatt sig så över. Mamma och han skulle ta pension i början på året och han skulle fylla 65.

In i det sista så kunde jag inte på tro på riktigt att han skulle dö.

Jag vill skriva det här. För jag har inte kunnat blogga på ett tag. Jag har gjort några halvhjärtade försök, men det känns inte bra att skriva om glada och glättiga saker, när jag egentligen går och sörjer ganska djupt just nu. Det har inte varit så här intensiv sorg tidigare, men då har det varit så mycket med bouppteckningen och hjälpa mamma att det har varit lättare att skjuta sorgen åt sidan ett tag. Men nu behöver jag ta ta tag i den.

Älskar min lilla trädgård!

Går och suger lite på bok-karamellen. Är inne på scen tre nu och känner att det måste verkligen vara ett genomtänkt kapitel, här måste läsaren bli lite hooked. Scenen innehållen en konversation som ska vara intressant, rolig, avslöja information om de som ingår i den, samt föra historien framåt.

Har ägnat mig en del åt min lilla trädgård på sistone. Det växer och spirar överallt nu och det är så roligt!

Johannes växer så det knakar. Han har inte lärt sig att krypa än, men gillar att ligga för sig själv och rulla runt på golvet. Han tar sig framåt på sitt eget lilla sätt och tycker det är jättespännande! Han är aldrig på samma ställe där man la honom när man tittar till honom :) Det gör att i alla fall jag har två händer att göra saker med nu.

Jag är rejält trött på den där gravidmagen nu och framför allt är jag fruktansvärt svag i ryggen, så jag har börjat komma igång och träna lite ordentligt. Både styrka och kondition. Är inte redo att börja springa än, måste nog få ordning på ryggen först och det känns inte riktigt bra i bäckenet än, men snart!  Jag går på powerwalks så länge.

Det går långsamt...

..med skrivandet, men hellre långsamt än inte alls. Det är väl bara så att ha barn. Man får ta att allt går så mycket långsammare.

Igår blev jag i alla fall klar med scen två; vad den ska innehålla och hur den flyttar historien framåt. Bara åtta scener kvar, sen kan jag ta mig an nästa utmaning i boken.

Idag var Martin hemma på lunchen. Han fick ett roligt telefonsamtal just då. Jag hoppas så innerligt att det kommer att betyda den positiva förändring i hans liv han önskar sig!

Aaaaah.....

Ljuvliga tystnad. Ljuvliga jag-tid.

Martin och Johannes är iväg en sväng så att jag ska få pusta ut. Martin har varit iväg hela helgen och det har varit intensivt med Johannes, inser jag såhär i efterhand. Så jag har fått en go stund för mig själv.

Har ringt en vän och suttit i lugn och ro och beställt papperskopior från bilder från dopet. Bland annat en förstoring av en bild på min mamma och Johannes från dopet som är så himla härlig.

Idag...

Har jag skrivit 0 ord. Buhu!

Dels kom det in ett översättarjobb, sen skulle jag till BVC med Johannes på 5-månaderskontroll. (7615g, lite över kurvan = det gillar pappa Martin. 64 cm).
Sen var vi på första hjälpen utbildning på kvällen. Mycket nyttigt. Och dagens bästa tips är att det finns appar från ex Röda Korset att ladda ner där det står hur man ska göra. Det har jag laddat ner, för jag har redan glömt hur det var nu igen!

Så nä, det gick helt åt fanders med skrivandet.

Martins band har förresten lagt upp sig på YouTube. Jag tänkte bjuda på det klippet här:

Egentligen....

...hade jag velat skriva om Eva Rusz idag. Hon har irriterat mig. Hon var med på Nyhetsmorgon och berättade upprört att det är mycket skadligt för barn att lämnas på dagis innan de är 2,5 år. De får anknytningsproblem och de borde inte få lida för att föräldrarna har behov av självförverkligande. Forskning från bland annat Israel påvisar detta. Vilken idiot, satt jag och tänkte, medan Katerina Janouch tack och lov gav henne ordentligt och vettigt svar på tal.

Jag har inget behov av självförverkligande. Jag har behov av pengar. Och man får bara vara föräldraledig max 1,5 år. Så därför skulle jag enligt Eva gå ett helt år utan pengar och dessutom inte ha något jobb att gå tillbaka till. Jag är inte så säker på att det är bra för min son. Dessutom finns det forskning som visar det exakt motsatta. Som dessutom är genomförd i Sverige, på svenska barn.

Men, men. I min kalender idag har jag skrivit: SKRIVA HELA DAN. Bara att lyda. Tjoho! Har lagt in lite såna dagar då och då i kalendern, så att jag får lite fokus på skrivandet ibland också.

Här kommer lite bilder från Johannes dop och igår när vi var ute och hälsade på Katrin.

Såna här pysslighetsintressen har kommit med moderskapet!

Hänger på altanen en onsdagsförmiddag med mamma och Katrin

Sivan och Poa (till 90% bara Sivan) sprang i full fart och roade sig nedanför

Det var inte så lätt att hinna med att ta en bild haha

Äntligen fått lite gjort!

Och jag är sådär härligt taggad igen!

Nu vaknade lillen precis, men jag har hunnit göra en skiss över handlingen i tio kapitel och ge mig in i detaljerna för scen 1. Härliga människor, härlig historia, känner jag nu!

Ska göra detsamma för scen 2-10 när jag hinner. Men, men. Nu. Dags att amma bebis.

Jaaaaa!!

Bebis sover.
Översättarjobb inlämnat.
Inget planerat.
Bara skriva.

Hoppas han sover länge nu. Han har varit sjuk, förmodligen RS-viruset som har slagit till med en andra runda och innan dess har vi haft fullt upp med att planera inför hans dop i helgen. Så därav inte mycket bloggande.

Håll nu tummarna hårt att han sover länge, för nu ska jag börja karva ut själva historien. Kul!

En liten kortis

Idag är det VARMT!

Inatt har jag (och Johannes) sovit 7 timmar i sträck. *löve Tassmetoden*

En reflektion över mitt beteende igår

Igår skulle jag och en kompis ta en öl. Kul!

Men så hakade ett annat gäng på och jag insåg en gång för alla att man kan inte passa in överallt. Ett konstant flöde av meningsutbyten om exempelvis svettiga pungar och håriga rövar gav mig extrem hemlängtan. Och det gick verkligen inte att haka på och det är inte min typ av humor ALLS.

Jag kände mig tråkig, stel och verkligen VUXEN. Fel, liksom. Så jag satt mest tyst, frös och tittade på klockan. Det var jätteirriterande, för jag vill ju inte vara nån annan än den jag är just nu, men ändå kände jag ett behov av att passa in i det sällskapet just då. Så himla skumt fenomen på nåt sätt att plötsligt vilja passa in nånstans där jag egentligen inte vill passa in.

Det bästa med kvällen var i alla fall att komma hem och kika in på Johannes som låg och sov. Å mitt hjärta bara smälte när jag såg hans runda, fridfulla lilla ansikte och jag ville bara ta upp honom i famnen och krama honom och supa in hela hans lilla person. Men jag lät honom motvilligt sova vidare och sen kröp jag ner hos Martin en stund och berättade om min kväll och blev mig själv igen.

Jag har världens bästa familj!