Tankar under min färd till jobbet

Himlen var helt fantastisk idag när jag körde till jobbet. Intensivt röd mot ett frostigt landskap. Mot den vackra bakgrunden satt jag och tänkte tankar om det fula som händer i Sverige.

Tänkte på hur SD:s väljare har markant större antal väljare med låg utbildningsnivå i jämförelse med andra partier (tyvärr har SCB fel på sin server just nu, men ska försöka komma ihåg att länka senare). Har man inte fått verktygen att tänka kritiskt och analytiskt eller fått kunskap om sin omvärld, så är det klart att det är lättare att köpa dåliga argument för att vi bör vara rädda för invandrare.

Vi har själva satt oss i den här sitsen, var slutsatsen jag drog där i bilen. Genom att vi har skurit ner och skurit ner på resurserna i skolan. Att utbilda våra unga har inte prioriterats och förmodligen är det därför rasismen plötsligt har kunnat få ett uppsving igen.

Det är ingen slump att det går bra för SD just nu. Jag minns 90-talet, med dålig ekonomi, arbetslöshet och organisationer som VAM som fick härja i vårt land. Människor, då som nu, var rädda. I takt med att ekonomin blev bättre försvann dock rasismen mer och mer, men vi lärde oss tydligen ingenting för nu har den blossat upp igen.

Det SD har lyckats med är att skapa rädsla bland människor. Rädsla att bli utsatta för brott, att bli utan arbete, att inte vara fri att leva som man vill (exempelvis inte få klä ut sig till pepparkaksgubbe eller sjunga nationalsången).Man verkar vilja skapa en bild av att invandrare är ett kollektivt, kriminellt pack som endast bör skickas tillbaka till sina hemländer, av inget värde för Sverige. En sådan attityd i samhället gör det inte enklare för våra invandrare att få ett jobb eller komma in i samhället.

Det jag är rädd för är att mina vänner inte ska få tro på vad de vill, eller älska vem de vill.

Kan ingen starta ett?

Kan det inte bildas ett parti som värnar om Sveriges invandrare? Som vill att de ska trivas, må bra och frodas i vårt land. Som vill ta tillvara på de kompetenser de besitter från sitt hemland, så att vi kan använda dem här. Som inte tycker de är parasiter och ser som enda lösning att de ska vända hem igen.

Om jag kom till ett nytt land och blev behandlad som om jag inte var välkommen skulle jag hålla ännu hårdare fast vid spillrorna av det jag känner är tryggt. Min familj, mitt språk, min kultur. Jag skulle definitivt inte gå ut och ta för mig i en värld som inte vill ha mig där.

Finns det någon som har undersökt hur det är att komma till Sverige som invandrare? Hur upplever man bemötandet, finns det andra hinder än språket som gör det svårt att komma in i samhället, vad tycker de själva vi skulle kunna göra för att underlätta?

Har man noll intresse för dessa frågor så kommer det inte gå så bra.

Omvända roller

Om en massa svenskar tvingades flytta till ett annat land. Säg Somalia exempelvis. Är det då så omöjligt att tänka sig att de skulle fortsätta prata svenska med varandra, fira svenska traditioner samt söka sig till andra svenskar? För vissa verkar det te sig helt orimligt att människor som invandrar till Sverige agerar så nämligen.

I väntans tider....

Jag går in på Blondinbellas blogg flera gånger varje dag för att se om bebisen är på gång ännu. Varför intresserar det mig så? Ingen aning.

Åsikter man inte borde yttra när man ringer en kundtjänst

Kund: "Alla andra i området har haft besök av invandrare. De har haft inbrott. Men inte jag för jag har två amstaff så hit vågar de sig inte." Jag baxnade. Tappade tråden. Rodnade. Och sa sedan att jag också har en terrier. Hade han sagt så till mig privat hade jag blivit en terrier.

Jag tog ett steg....

som var viktigt för mig. Men jobbigt på vissa sätt.

Jag har precis meddelat mina vänner att jag inte kommer att gå att nå så mycket på mobilen längre. Våra mobiler är de sista strålningskällorna vi har kvar i vårt hem. Vi vill inte ha strålning i hemmet. Jag är fullständigt övertygad om att vi inte mår bra av det och jag vill inte utsätta Johannes för någonting jag känner kan störa hans utveckling, eller för guds skull göra honom sjuk.

Jag känner mig som en utböling. Som konstig. Löjlig.

För ingen annan verkar ju tänka så.

Men jag skiter i det nu. Jag måste leva som jag vill.

Imorgon smäller det!

Hela oktober månad har jag bestämt mig att jag ska leva som jag önskar att jag gjorde.

Dvs:

Äter inget socker
Motionerar tre gånger i veckan
Veckohandlar och lagar mat efter veckomeny
Städar/organiserar en halvtimme - fyrtio minuter när jag kommer hem
Spenderar max en halvtimme framför dator/tv
Gör det tråkiga först
Minst en planka (magövning) om dagen
Lägger fram kläderna jag ska ha på mig redan dagen innan

Det finns ju mer såklart, men det får räcka!

Nu ska jag ner i källaren och såga lite. Håller på att bygga en ställning till min höj/sänkbara växtlampa. I vinter blir det odling i källaren. Ska bli spännande att se hur det går.

Håller tyst.....som alla andra

Alltså, den här länken ligger ute på facebook:polischef-i-orebro-kritiserar-drevet-mot-zigenarregistret/.

Någon jag känner har kommenterat typ att, se där det har inget alls med rasism att göra som alla verkar tycka.

Och jag säger.
Ingenting.
För jag vill inte att det ska bli dålig stämning i släkten. Det är ju helt sjukt. Den personen som skrev inlägget verkar ju inte tänka på det sättet, så varför ska jag egentligen?

Om man inte orkar läsa länken, så handlar det i sin korthet om att polischefen i Örebro anser att det inte är någon konstigt alls med att föra släktträd över alla romer, det är ju bara så att den gruppen är mer benägna att begå brott och då måste man hålla koll, för tryggheten i samhällets skull.

Herrejösses.

Hur kan man tycka att det inte är rasism att föra register över människor för att de tillhör en särskild folkgrupp? Hur kan man inte se att det är det?

Om det här med status...

Alltså det här med evolutionen. Hur vi fungerar idag i relation till våra uråldriga instinkter. Har vi förändrats? Jag älskar att tänka på det.(Det här inlägget kan bli långt)

Bara det här att vi fortfarand lever efter ett rangsystem. Fast det är mer sofistikerat nu. Vi slåss inte med varandra, så vi har hittat andra sätt att mäta oss med varandra. Jag tänker att det här materialistiska tänket vi har i västvärlden är vårt sätt att mäta oss med varandra. Varför skulle vi annars tycka att det var viktigt att köpa en bil för 200 000? Hade det inte haft något att göra med att status är viktigt hade vi förmodligen tyckt det var hisnande och smått idiotiskt. Eller att ha massa olika kläder, så att vi kan känna oss snygga. Huvudsaken är ju egentligen att vi är varma och torra, så varför räcker det inte med att vi har ett par jeans och använda dem tills de går sönder?

Jag vill inte hålla på med sånt här. Jag vill leva enkelt. Jag vill kunna känna mig nöjd med det enkla. Använda kläder som är funktionella så att jag ska klara mig i vårt klimat, inte mer än vad jag behöver. Men jag inser att det går emot hur mina instinkter säger mig att jag borde vara, för det känns så fel att inte vilja konsumera mera. För jag borde jobba på min status, min rang, i samhället. Därför sitter jag och dräglar över en jacka från Ralph Lauren för nästan tretusen spänn och vill köpa den. Samtidigt som jag känner lite avsmak över att jag vill köpa den, så fascineras jag av att jag faktiskt vill det innerst inne.

Min tanke idag är att det här kan ligga till grund för att människor mår dåligt idag. Vi vill, kanske måste, mäta oss med andra för att må bra i den stora människoflocken. Och det är med materiella saker vi gör det nu för tiden. Fina hus, fina bilar, nya kläder, senaste prylarna. Men om man inte har råd då? Då knuffas man ner i en rang där man egentligen inte känner att man hör hemma, utan möjlighet att köpa sig Ur ett flockperspektiv är det ju katastrof för självkänslan. Det måste ju vara därför folk köper onödiga prylar på kredit. Man köper sig upp till den rang där man känner att man hör hemma.

Antitoxinoman?

Jag dras till det naturliga livet.

Ekologiskt och utan tillsatser.

Jag är personligen övertygad om att vi blir sjuka av det liv vi alla lever idag. Vi stoppar i oss den ena kemiska tillsatsen efter den andra. Hur reagerar dessa med varandra i kroppen? Vad får det för effekt? Det är omöjlig att kontrollera, för vi kombinerar så många, hela tiden. Hur ska kroppen kunna ta hand om allt?

Det är klart fastställt rökning orsakar Cancer. Varför skulle inte andra ämnen vi stoppar i oss kunna ha samma effekt?

Jag tycker det är otäckt.

Finns det ett ord likt vegan eller vegetarian, för när man inte äter några tillsatser i sin kost? Inte än va?

Om jag fick sitta i en bris

Har precis läst om Bitterfittan av Maria Sveland.

Och jag vill också sitta på en balkong. Ensam. Och sippa gott vin. Lyssna på vågorna. Och fundera. Fast inte på mitt förhållande. Utan på mitt skrivande.

Inspirationen skulle vara total om den ackompanjerades till en havsbris och inte stördes av vardagens måsten.

Jag gjorde en sån där ensamresa en gång, när jag skulle fylla trettio. Det var underbart. Jag reste runt tre veckor i Australien. Och bara tänkte. Funderade på det som varit och hur jag ville att min framtid skulle vara. Vem jag vill vara. Det kom något bra ur det. Jag åkte hem och avslutade ett förhållande. Levde själv några månader, hittade fotfästet och kastade mig in lyckan med Martin.

Följande saker har jag dock fortfarande inte hittat någon lösning på:

• Jag vill vara trevlig mot alla. För jag tycker att man ska vara det. Men det är det svåraste som finns! För när folk inte är trevliga tillbaka vet jag inte hur jag ska göra. Jag har hittills i mitt liv inte kunnat bestämma mig för det.
• Jag älskar att köpa kläder som är jag och att känna att jag går klädd i min stil. Då mår jag bra. Samtidigt går jag omkring med mycket dåligt samvete över min helt onödiga överkonsumtion. Varför lägga 500 spänn på ett skärp när det finns människor som svälter, det är ju helt idiotiskt egentligen. Ändå shoppar ju andra loss helt utan dåligt samvete, så varför kan inte jag göra det?Detta är mitt ständiga dilemma. 

Australien 2009

I början av min resa. Lugnet har infunnit sig.

Brisbane CBD

Dicey Reilly's, mitt gamla hak för en kall öl.

Salisbury, det som brukade vara hemma

Vägen hem längs Regis Street

Här bodde jag mina sista år i Australien

På ett tåg till Sydney. Svalt. Många timmar. Bara titta ut på det vackra och fundera.

Bondi Beach

Ett meddelande till någon därhemma. Skrivet av mig. Mitt i ett val om jag menar det eller inte. Stanna eller gå?

Minns fortfarande hur god den här frukosten var. Mmmm. Raisintoast.

Ett blåsigt Manly Beach

Den här lunchen var så god. Och drycken gudomligt kall. Jag hade promenerat länge.

Blue Mountains

China Town

Puben Boojangles i stekheta AliceSprings



På vägen mot Magiska Uluru

Till slut såg vi den i soluppgången. "The Rock"

Att gå runt den var fantastiskt. Magin låg i luften. Oväntat.

Tillbaka i Brisbane mina sista dagar. En dålig idé på bardisken.

Men vi var glada. Jag och min gamla vän Sam.

Ett bra tips för min oroliga själ

Livet är hektiskt just nu då jag både jobbar heltid och jobbar hela kvällarna och helgerna med översättning.

I höst/vinter tar jag tjänstledigt. Ser mycket fram emot det.

Men först ska jag jobba ihop pengar till en buffert, en extrabil och lite annat smått och gott som behöver ordnas/betalas. Tar så många översättarjobb det bara går just nu.

Har dock börjat få lite stressymptom som hjärtklappning, skakningar och illamående som kommer och går. Googlade på detta och halkade in på information som pekade på att man kan få katastroftankar av stress.

Aha!! Så det är därifrån de kommer.

Martin har liksom inte ens kunnat åka till affären utan att minst en tanke på att det-skulle-kunna-vara-sista-gången-jag-ser-honom-i-livet har ploppat upp. Så frustrerande! Jag är normalt sett inte en person som oroar mig särskilt mycket utan anledning, så det har varit jättekonstigt att dessa tankar har dykt upp.

Det är såklart sett tecken på att jag borde tagga ner lite ett tag. Och det ska jag också. För om bara 1,5 vecka tar jag semester från alla mina jobb! Hurra! Har bara en deadline kvar, så min lilla kropp får allt ta och hålla sig i kragen lite till.

På tal om översättningen har jag en mystisk ikon i mitt översättarprogram. Har inte vågat trycka på knappen ännu, men min inre rebell är så sugen!

Varför är den där, om man inte får trycka på den?

Fint och färgglatt!

Beställde till slut lite av det jag var sugen på från Boozt. Men det passade inte när det kom, så det skickade jag tillbaka bums.

Beställde några andra saker istället och det blev jackpot! Älskade allt (har levt i shortsen sen de kom!) Bland annat var det de här två:

Warehouse

Desigual


 

Vilja, våga, hinna

Jag vet precis hur jag vill leva.
                                       Men just nu har jag inte tid.

Funderat lite

Det är inte så konstigt kanske att jag går och oroar mig för att någon som står mig nära ska dö. Det var ju inte så länge sedan det hände.

Det började ju efter att pappa dog.

Så jag får nog ge det lite tid bara.

Ibland är det svårt att ta den höga vägen

Det finns få saker som gör mig så irriterad som otrevliga människor. Missunnsamma människor. Människor med mindrevärdeskomplex som måste hävda sig genom att nedvärdera andra.

Jävla stolpskott.

Men jag tänker inte sjunka till den nivån också. Trots att det är väldigt svårt att låta bli ibland. Jag vill välja att vara en trevlig person. Och idag har jag varit mycket duktig!

Mennärvåravännernormaltsettkommertillvårthusärdetförattdeärgladaförattviharhittatetthussomvityckerominteföratttalaomalltingsomärfelmedhuset.

Min andningspaus idag

Idag jobbade jag. På lunchen åkte jag till Espresson House och tog, som jag alltid gör, en vaniljlatte och en grillad macka med mozzarella och kyckling och spelade Candy Crush på mobilen. Jag har gjort det flera gånger den senaste månaden.

Så god lunch och en stund för mig själv och låta öronen vila och tankarna vara mina egna. Lyx!

Fint!

Det jag har tappat är min stil. Det är bara jeans och t-shirt nu. Inga smycken. Inget smink. Men det är dags att börja unna mig att vara fin nu. Nu jobbar jag heltid igen och kan faktiskt unna mig det. Här kommer lite inspo från Boozt.

Esprit

Esprit

 

 

Esprit

Ichi
 

De här klänningarna är väldigt mycket jag!

2nd Day

French Connection

Vila

2nd day

NoaNoa

Soaked in Luxury

Esprit