Konsumtion

Kan ni sluta med det hörni?

Typ snart?

Det är liksom min miljö också ni konsumerar skiten ur och det känns orättvist för mig att jag inte kan stoppa er. Jag förstår att ni shoppar för att fylla ett tomrum eller behov av något slag. Men det borde faktiskt inte vara mitt problem. Så om ni kunde hitta ett miljövänligare sätt att hantera era issues på så skulle jag uppskatta det jättemycket.

Om ni måste spendera pengar för att det ger er glädje kanske ni kan lägga några tusen i månaden på välgörenhet, förnybar energi eller forskning av något slag. Nähä, inte det. Det var visst inte samma grej.

Ok, så det handlar inte om att just få spendera pengarna. Utan att köpa något till sig själv.

Vad är det för egomentalitet? Om 25 år är det kört och det är ert j***a fel för att ni inte kunde hitta nåt annat sätt att hantera era problem på och för att ni inte kunde se längre framåt än till nästa löning.

Och här går jag och köper inga kläder och försöker leva miljövänligt och kommer ändå få sitta i skiten med er år 2050.

Nä, jag fattar inte hur världen tänker.

(När jag skriver ni nu så avser jag alla som inte känner ett uns av samvete när de gränslöst konsumerar)

Nu säger jag det!

Jag gillar inte att shoppa.









Gud.så.skönt. att få det sagt.

Phew

Det gick bra med telefonmötet trots allt!

Nu är det över och ikväll ska jag bara pusta ut och se på julkalendern med min fina lille kille. Å vad jag längtar efter honom!

Felfelfelfel

När jag gör fel känner jag mig som världens sämsta människa.

Jag måste verkligen jobba på det.

Maximalt jobbig situation imorgon. För några månader sedan gjorde jag fel när jag översatte. Till mitt försvar var det en massiv mängd instruktioner och det var inte så att jag översatte fel, men jag missade att översätta på det sätt som angavs i instruktionerna.

Imorgon ska jag ha ett telefonmöte med den här kunden, samt en representant från översättarbyrån, eftersom jag ska göra ett jobb igen för denna kund och de vill undvika att det blir fel igen.

Jag känner mig pytteliten....

Hur hjälper man på bästa sätt egentligen?

Igår kunde lilla J inte somna. Till slut berättade han att det hade hänt en sak på dagis och han kunde inte sluta tänka på det. Det var en sak som jag som vuxen kunde se enbart berodde på ett missförstånd och skulle vara lätt att lösa, men han var bekymrad.

Till saken hör att han inte hade berättat för någon fröken om vad som hänt, eller rättare sagt hade den fröken som var där missförstått situationen.

Jag vet att han helst ville att jag skulle diskutera med fröken och reda upp det, men jag tycker det är väldigt viktigt att han lär sig att tala för sig själv och säga ifrån själv, så jag ville att han skulle säga det själv. Men risken är ju då att han inte vill berätta fler saker för mig om han tror att jag kommer att tvinga honom in i situationer där han känner sig utsatt och obekväm. Sådana här saker är så svåra tycker jag. Det är en balansgång.

Vi pratade i alla fall om det i bilen på väg till dagis i morse och jag sa att jag ville att han skulle säga det själv, men att jag skulle vara där och hjälpa honom. Ok, sa han. Så när vi kom dit så sa jag till hans fröken att det var något han ville prata om och sen höll jag i hans lilla hand medan han berättade vad som hade hänt. Och fröken berättade att den andra fröken (som inte var där) var jätteledsen för att hon hade missförstått och så berättade hon hur de skulle lösa saken. Han verkade nöjd med det, men såg ändå lite ledsen ut i fönstret när jag vinkade hej då.

Vi får prata lite mer om det ikväll och så ska jag hylla honom lite extra för att han var modig!

Men då....

Jag fick en bunta grejer från skoltiden av mamma. Bland annat en bok som hette "Jag-boken". Där skulle jag fylla i tre saker om mig själv. Jag hade skrivit: "Jag är lättlurad." "Jag är sämst på matte." "Jag är världens töntigaste person." Alltså.....jag blev lite ledsen. Vad hård jag var mot mig själv! Jag minns inte idag att jag tyckte så om mig själv då. Eller så hade jag en riktigt dålig dag den dagen. Men det var sorgligt att läsa.