onsdag 25 november 2015

Hur hjälper man på bästa sätt egentligen?

Igår kunde lilla J inte somna. Till slut berättade han att det hade hänt en sak på dagis och han kunde inte sluta tänka på det. Det var en sak som jag som vuxen kunde se enbart berodde på ett missförstånd och skulle vara lätt att lösa, men han var bekymrad.

Till saken hör att han inte hade berättat för någon fröken om vad som hänt, eller rättare sagt hade den fröken som var där missförstått situationen.

Jag vet att han helst ville att jag skulle diskutera med fröken och reda upp det, men jag tycker det är väldigt viktigt att han lär sig att tala för sig själv och säga ifrån själv, så jag ville att han skulle säga det själv. Men risken är ju då att han inte vill berätta fler saker för mig om han tror att jag kommer att tvinga honom in i situationer där han känner sig utsatt och obekväm. Sådana här saker är så svåra tycker jag. Det är en balansgång.

Vi pratade i alla fall om det i bilen på väg till dagis i morse och jag sa att jag ville att han skulle säga det själv, men att jag skulle vara där och hjälpa honom. Ok, sa han. Så när vi kom dit så sa jag till hans fröken att det var något han ville prata om och sen höll jag i hans lilla hand medan han berättade vad som hade hänt. Och fröken berättade att den andra fröken (som inte var där) var jätteledsen för att hon hade missförstått och så berättade hon hur de skulle lösa saken. Han verkade nöjd med det, men såg ändå lite ledsen ut i fönstret när jag vinkade hej då.

Vi får prata lite mer om det ikväll och så ska jag hylla honom lite extra för att han var modig!