Tankar under min färd till jobbet

Himlen var helt fantastisk idag när jag körde till jobbet. Intensivt röd mot ett frostigt landskap. Mot den vackra bakgrunden satt jag och tänkte tankar om det fula som händer i Sverige.

Tänkte på hur SD:s väljare har markant större antal väljare med låg utbildningsnivå i jämförelse med andra partier (tyvärr har SCB fel på sin server just nu, men ska försöka komma ihåg att länka senare). Har man inte fått verktygen att tänka kritiskt och analytiskt eller fått kunskap om sin omvärld, så är det klart att det är lättare att köpa dåliga argument för att vi bör vara rädda för invandrare.

Vi har själva satt oss i den här sitsen, var slutsatsen jag drog där i bilen. Genom att vi har skurit ner och skurit ner på resurserna i skolan. Att utbilda våra unga har inte prioriterats och förmodligen är det därför rasismen plötsligt har kunnat få ett uppsving igen.

Det är ingen slump att det går bra för SD just nu. Jag minns 90-talet, med dålig ekonomi, arbetslöshet och organisationer som VAM som fick härja i vårt land. Människor, då som nu, var rädda. I takt med att ekonomin blev bättre försvann dock rasismen mer och mer, men vi lärde oss tydligen ingenting för nu har den blossat upp igen.

Det SD har lyckats med är att skapa rädsla bland människor. Rädsla att bli utsatta för brott, att bli utan arbete, att inte vara fri att leva som man vill (exempelvis inte få klä ut sig till pepparkaksgubbe eller sjunga nationalsången).Man verkar vilja skapa en bild av att invandrare är ett kollektivt, kriminellt pack som endast bör skickas tillbaka till sina hemländer, av inget värde för Sverige. En sådan attityd i samhället gör det inte enklare för våra invandrare att få ett jobb eller komma in i samhället.

Det jag är rädd för är att mina vänner inte ska få tro på vad de vill, eller älska vem de vill.

Kan ingen starta ett?

Kan det inte bildas ett parti som värnar om Sveriges invandrare? Som vill att de ska trivas, må bra och frodas i vårt land. Som vill ta tillvara på de kompetenser de besitter från sitt hemland, så att vi kan använda dem här. Som inte tycker de är parasiter och ser som enda lösning att de ska vända hem igen.

Om jag kom till ett nytt land och blev behandlad som om jag inte var välkommen skulle jag hålla ännu hårdare fast vid spillrorna av det jag känner är tryggt. Min familj, mitt språk, min kultur. Jag skulle definitivt inte gå ut och ta för mig i en värld som inte vill ha mig där.

Finns det någon som har undersökt hur det är att komma till Sverige som invandrare? Hur upplever man bemötandet, finns det andra hinder än språket som gör det svårt att komma in i samhället, vad tycker de själva vi skulle kunna göra för att underlätta?

Har man noll intresse för dessa frågor så kommer det inte gå så bra.

Omvända roller

Om en massa svenskar tvingades flytta till ett annat land. Säg Somalia exempelvis. Är det då så omöjligt att tänka sig att de skulle fortsätta prata svenska med varandra, fira svenska traditioner samt söka sig till andra svenskar? För vissa verkar det te sig helt orimligt att människor som invandrar till Sverige agerar så nämligen.

I väntans tider....

Jag går in på Blondinbellas blogg flera gånger varje dag för att se om bebisen är på gång ännu. Varför intresserar det mig så? Ingen aning.

Åsikter man inte borde yttra när man ringer en kundtjänst

Kund: "Alla andra i området har haft besök av invandrare. De har haft inbrott. Men inte jag för jag har två amstaff så hit vågar de sig inte." Jag baxnade. Tappade tråden. Rodnade. Och sa sedan att jag också har en terrier. Hade han sagt så till mig privat hade jag blivit en terrier.

Jag tog ett steg....

som var viktigt för mig. Men jobbigt på vissa sätt.

Jag har precis meddelat mina vänner att jag inte kommer att gå att nå så mycket på mobilen längre. Våra mobiler är de sista strålningskällorna vi har kvar i vårt hem. Vi vill inte ha strålning i hemmet. Jag är fullständigt övertygad om att vi inte mår bra av det och jag vill inte utsätta Johannes för någonting jag känner kan störa hans utveckling, eller för guds skull göra honom sjuk.

Jag känner mig som en utböling. Som konstig. Löjlig.

För ingen annan verkar ju tänka så.

Men jag skiter i det nu. Jag måste leva som jag vill.