En kväll hemma - själv!?

Sivan skällde precis.

Min omedelbara reaktion var att säga *sssssshhhh* och tänka att hon väcker lillen.

Men lillen är inte här. Så himla märklig känsla. Martin har tagit med honom till Karlskrona där en kompis till honom ska titta på en gitarr han är intresserad av att köpa. Jag har aldrig varit hemma utan Johannes. Jag har bara åkt hemifrån utan honom, aldrig haft hemmet för mig själv såhär. Det känns oerhört lyxigt!

Jag har hällt upp ett glas vin, öppnat dokumentet och ska sätta mig och skriva. Dilemmat just nu är att jag är i början av boken. Det är nu jag ska fånga läsaren. Och jag är så rädd att tråka ut läsaren så här i början att jag hastar igenom moment där jag annars skulle varit mer ingående. Och så blir det platt. Måste försöka tänka bort att jag skriver för någon annan och bara berätta historien som den vill bli berättad, som den finns i mitt huvud.

Nähä, inte det då

Vi la högsta budet.

Efter två visningar och oerhörd vånda över budgivning väljer säljaren att DRA SIG UR. Oväntad vändning måste jag säga.

Äääääsch

Vi kan tänka oss att lägga kanske 5000 till, så vi lär bli överbjudna.

Tillbaka till ruta ett.

Nåväl. Det var väl inte meningen att vi skulle ha det huset då.

Vi budar...

Små fjärilar svansar omkring i min mage.

Två nya bissingar = ingen sömn för mig!

Inatt vaknade Johannes en gång i halvtimmen ungefär. Jag är helt väck i huvudet.

Såg att två små tänder börjat spricka fram i överkäken. Ajajaj. Man riktigt ser hur ont det måste göra! Stackars liten.

Har bakat lite bröd och nu ska jag gå upp och lägga mig och sova medan han också äntligen sover.

Skulle bara titta in och liksom notera datumet för framkomsten av hans nya tänder. Har i övrigt shoppat så mycket på tradera på sistone att jag bordet skämmas. Har påbörjat mitt jobbsökande och hoppas hitta nåt nytt spännande jobb efter mammaledigheten. Idag kommer Martins föräldrar och vi ska titta på ett hus för andra gången. Gör de tummen upp är det inte omöjligt att vi köper det! Spännande!

Musik jag lyssnar på när jag skriver

Lillen sover och jag sitter och skriver och lyssnar på Winnerbäck. Jag är inne i huvudpersonens huvud nu. Det är magiskt när det händer.

Winnerbäck har alltid lockat fram det bästa ur mig när jag skriver. Det är förmodligen hans vackra ordförråd och den stämning han alltid lyckas skapa i sina låtar.

Bruce Springsteen och Flogging Molly är andra favoriter som hjälper mig på vägen. Det hjälper mig alltid att lyssna på musik med den stämning jag vill skapa i scenen jag skriver. Exempelvis Winnerbäck för melankoli och Flogging Molly för fart, fläkt och spunk.

Tracy Chapman, Josh Ritter, Christian Kjellvander och Lisa Ekdal funkar också bra.

Framsteg

Johannes har slagit sig mer de senaste två dagarna än han gjort i hela sitt liv. Så kan det gå när man ska försöka ställa sig på vingliga ben hela tiden. Men ibland går det vägen!

Tiden bara går...

Igår blev Johannes åtta månader. Han sitter nu stadigt och de senaste dagarna har han börjat resa sig upp och ta de första stapplande stegen när han håller i sig.

Jag hänger inte riktigt med. Har inte tagit några kort när han stod upp första gången och knappt några när han sitter heller. Imorse tänkte jag att jag kunde ta en dusch, medan jag som vanligt lät Johannes kravla omkring på badrumsgolvet under tiden. Dååålig idé! Jag hade glömt att han lärt sig att ställa sig upp, vilket han försökte göra genom att dra sig upp med hjälp av badkarskanten. Där stod jag med schampo i håret och försökte få honom att sätta sig ner, vilket han gjorde på ett plaskblött golv. Sen försökte han ställa sig upp medan jag sköljde ur schampot och då var det ju halt och....ja....nä....ingen bra grej.

Nu ligger han och sover, men jag ska snart väcka honom för vi ska till BVC på åttamånaderskontroll om tjugo minuter. Hade ju tänkt att jag skulle sätta mig och skriva i lugn och ro medan han sov, men tvätten behövde hängas och TUSAN måste ju ut med Sivan innan, kom jag på nu. Nu gäller det att rappa på här!

Morgonen i bilder...

Inatt var ingen kul natt. Johannes vaknade hela tiden och det var bara Martin som dög. Jag försökte trösta och söva, men då blev han helt ifrån sig (schysst att dissa mig så!) och så tog Martin över och då blev han helt lugn bums, även om han ändå inte ville sova när han blev nedlagd i sängen. Så imorse vid sextiden tog jag över Johannes och vi tog en promenad med Sivan och sen stack vi ut på morgonäventyr! 

 Gick inte att lägga filten för vagnen för att han skulle somna. 

 En liten hare, innan Sivan fick syn på den...

 Vi körde en liten sväng...

 Och köpte frukost till tappra Martin

 Sen åkte vi till Evedal

 Och satt på en bänk och gosade lite...

Strax innan åtta åkte vi hem igen

Irritationsmoment som stör mitt skrivande

Å, det gick så bra med boken. Sen började jag TÄNKA för mycket. Tänka, analysera, kasta om, förkasta varenda mening. Och nu kan jag inte fortsätta. Jag har fastnat efter bara ett par sidor. För jag vet hur mycket arbete det är att göra om när allt är klart och därför vill jag få det rätt från början.

Och nu är jag så inkörd i att det måste bli perfekt på en gång att jag inte kan fortsätta. Jag skriver om varenda mening tills jag kräks.

Hur tar jag mig ur det här?

Just nu är inte optimalt för jag är lite upptagen med att vara arg. Jag vet inte riktigt varför jag är så arg på saker som jag inte borde vara arg för. Förmodligen är det nåt som ligger och skaver som jag egentligen är arg för, och så tar jag ut det på mindre förtretelser som kommer i min väg.

Imorse gick jag och var jättearg på en granne som ringer ambulansen för skitsaker. Den ena gången var det halsfluss med feber och igår var det ett av barnen som verkade sjukt och hade fått feber. Jag gick och var enormt irriterad över detta imorse. För det kan finnas någon människa som verkligen är i livsfara och som det gör skillnad på liv och död för om de får hjälp under den tid som grannen åker ambulans för halsfluss. Hade det varit någon som stod mig nära som dog på grund av att ambulansen inte hann fram i tid, för att de var upptagna att skjutsa nån som verkligen inte var i fara, hade jag blivit förkrossad.

Och så åker sonen efter ambulansen i bil. Jag menar, kan de inte ta bilen in till akuten då? Det är liksom som att de tror att ambulansen är en skjuts till sjukhuset och ett sätt att slippa sitta i kö på akuten som alla andra. Och det finns ju en vårdcentral som man kan kontakta på morgonen.

Kanske letar jag bara fel på grannen eftersom jag tycker det är jobbigt att hon bjuder in mig på kaffe varje dag, och jag har annat att göra och har jag inte annat att göra så hittar jag på en ursäkt, och så har jag dåligt samvete för att jag säger nej. Och så undrar hon när hon kan komma till mig. Och jag känner mig tvingad att bjuda på kaffe och kaka. Jag vill inte känna mig tvingad till det. För mig är det bara så konstigt att någon som inte ens känner mig propsar om och om igen på att vi ska umgås. Varför då, liksom? Hon tycker inte om invandrare och jag är obekväm med att hon tar upp det och hon bara pratar ju ändå hela tiden, så jag får inte en syl i vädret. Egentligen har jag inte sagt många ord till henne. Hur kan hon då veta att jag är trevlig och vilja umgås med mig hela tiden? Det är så märkligt. De som bodde i lägenheten innan oss berättade att de hade bett grannarna dra åt helvete och jag och Martin var förfärade att de bara kunde göra något sånt, men nånstans inombords börjar jag förstå dem, även om jag aldrig skulle bete mig likadant som dem. Men jag kör den svenska stilen och gömmer mig inomhus tills jag ser att kusten är klar och smiter ut då haha.

Gud, vad jag vill flytta härifrån. Det här har blivit ett jobbigt problem för mig. Jag trivdes jättebra tills det här påträngandet började, men nu vill jag bara få vara ifred i och runt mitt hem och välja själv vem jag bjuder in och ha ett lagom umgänge med grannarna.

Det ANDRA jag är arg på idag är att flera vänner till mig har försökt att billigt tillskansa sig saker efter min pappa för att sälja vidare och tjäna sig en hacka. Det är inte mina vänner som gör det ska jag säga, men deras partners. Men det är mina vänner som har fått framföra ärendet å deras vägnar och de borde ha satt stopp redan innan de ställde frågan. Vi i familjen orkar inte hålla på och försöka få ut maximal förtjänst av pappas saker för att vi sörjer och vill bara gå vidare. Det vet de om. Att då dessa personer, varav ingen av dem har ens beklagat sorgen, ser sin chans att kunna tjäna pengar på vår situation, känns så vansinnigt respektlöst.

Men jag tror på karma. Är man godhjärtad kommer goda saker till en. Är man girig, självisk och elak så kommer man drabbas av större eller mindre oförrätter som straff. Det är en skön åskådning att ha, för det är lättare att släppa saker som irriterar en då.

Nu har jag skrivit av mig lite och tror faktiskt att det kommer att gå bättre med skrivandet nu.