Saknar min pappa

I helgen har jag och Martin tittat på trav hela helgen. Det har varit Elitloppshelg och vi har tittat på lopp, spelat för en slant och ätit och druckit gott mellan loppen. Ingenting har vi vunnit. Hästarna sprang helt fel! Det var bara 3 kuponger, av flera miljoner inlämnade system, som satte alla 7 rätt! 60 miljoner gav det någon lycklig vinnare....i Sydafrika?!

Jag har tänkt mycket på sistone på min pappa som gick bort i januari i år. Särskilt nu i samband med Mors dag. Förra året på Mors dag var mamma och pappa hemma hos mig och fikade. Jag hade ännu inte berättat att de skulle bli morföräldrar i slutet på året, när pappa retsamt klämmer ur sig - jaha, och nästa år kanske du firar din egen Mors dag. -Ja det kommer jag göra, sa jag. - Va!?? Är det sant??!! säger pappa och flyger upp ur soffan. Och blir jätteglad.

Då hade vi aldrig kunnat ana att han inte skulle finnas längre nästa Mors dag. Han hade prostatacancer, men det skulle inte vara nån fara med den så länge den inte spred sig. Och han hade medicin som höll den i schack, så han skulle leva många, många år till, vi behövde inte oroa oss. Sen fick han pencillin för en inflammation i en tand, vilket hämmade effekten av cancermedicinen, vilket gjorde att cancern spred sig till skelettet, vilket ledde till att han fick strålbehandling, som slog ut njurarna. Och helt plötsligt började läkarna säga saker som "hans sista tid" och all behandling avslutades. Vi fattade ingenting. I rasande fart fick sjukdomen ostört bryta ner hans kropp och på fyra månader var allt över. Vi satt med honom hela dagarna. Och min bror och mamma sov över i hans rum för att han inte skulle vara ensam när han somnade in. De hade vakat över honom dygnet runt i tre dagar när han plötsligt verkade lite bättre och de åkte hem för att duscha och byta kläder. Under tiden de var borta dog han. De sa på korttidsboendet där han låg att det ofta är så att den sjuka väntar tills han är ensam.

Jag tänker på honom ofta. Det är lättare nu, men det var så oerhört svårt att ha fått Johannes precis när han dog. Denna fantastiskt stora lycka över Johannes och allting vad det innebär att ha blivit mamma för första gången - amningsproblem, sömnlösa nätter, baby blues-, samtidigt som jag hade den enorma sorgen över att pappa dog, skapade kaos inombords. Det var helt klart den värsta julen någonsin i år. Jag lipade nästan hela julafton för att det stod klart att pappa inte hade långt kvar, och hemma hos mamma skrek pappa av smärta och morfinberoende för att han hade fått komma hem över jul, och personalen på sjukhuset hade inte packat alla hans mediciner.

Han hann precis träffa Johannes ett par dagar innan han dog, och få reda på att ett till barnbarn var på väg. Så grymt och orättvist att han var tvungen att lämna oss mitt i allt det han skulle ha glatt sig så över. Mamma och han skulle ta pension i början på året och han skulle fylla 65.

In i det sista så kunde jag inte på tro på riktigt att han skulle dö.

Jag vill skriva det här. För jag har inte kunnat blogga på ett tag. Jag har gjort några halvhjärtade försök, men det känns inte bra att skriva om glada och glättiga saker, när jag egentligen går och sörjer ganska djupt just nu. Det har inte varit så här intensiv sorg tidigare, men då har det varit så mycket med bouppteckningen och hjälpa mamma att det har varit lättare att skjuta sorgen åt sidan ett tag. Men nu behöver jag ta ta tag i den.