Igår skulle jag och en kompis ta en öl. Kul!
Men så hakade ett annat gäng på och jag insåg en gång för alla att man kan inte passa in överallt. Ett konstant flöde av meningsutbyten om exempelvis svettiga pungar och håriga rövar gav mig extrem hemlängtan. Och det gick verkligen inte att haka på och det är inte min typ av humor ALLS.
Jag kände mig tråkig, stel och verkligen VUXEN. Fel, liksom. Så jag satt mest tyst, frös och tittade på klockan. Det var jätteirriterande, för jag vill ju inte vara nån annan än den jag är just nu, men ändå kände jag ett behov av att passa in i det sällskapet just då. Så himla skumt fenomen på nåt sätt att plötsligt vilja passa in nånstans där jag egentligen inte vill passa in.
Det bästa med kvällen var i alla fall att komma hem och kika in på Johannes som låg och sov. Å mitt hjärta bara smälte när jag såg hans runda, fridfulla lilla ansikte och jag ville bara ta upp honom i famnen och krama honom och supa in hela hans lilla person. Men jag lät honom motvilligt sova vidare och sen kröp jag ner hos Martin en stund och berättade om min kväll och blev mig själv igen.
Jag har världens bästa familj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar