Häromdagen berättade en kollega för mig om att hon förlorade sin då 1,5-åriga son för 8 år sen. Bara sådär. Ett fall med komplikationer. Sen var han borta. Hon har en bild på honom i en ram på skrivbordet. Han var så fin. Med ett stort, glatt och lite full-i-sjutton-leende står han i en dörröppning och tittar med glittrande ögon rakt in i kameran.
Jag blev såklart mycket illa berörd när hon berättade och fick verkligen hålla mig i skinnet för att inte börja grina. Särskilt när Johannes är i nästan samma ålder och jag tänkte hur det skulle vara om det var han. Så tragiskt att det skär i hela hjärtat. Hur överlever man att den lilla människan man haft i magen i nio månader, som man sedan skapat det djupaste band till, bara dör. Blir kall och försvinner.
Sen hon berättade har jag fått mig en tankeställare. Det har inte varit lika jobbigt att vara uppe på nätterna. Jag har satt mig i fåtöljen bredvid sängen och lugnat hans gråt och dragit in hans goda doft och känt mig så tacksam att han är frisk och att han är här hos oss. Ingenting han gör har känts jobbigt eller påfrestande. Det har varit en stor påminnelse om vilken skatt han är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar